Från hjärtat

Räddande änglar

Ja, finns dom? Har du mött någon som varit eller är, din räddande ängel?

Jag säger att det är så, för jag har mött och mött igen. Min räddande ängel. Idag igen.

För att backa bandet lite, så ska jag berätta om hur det kom sig….

Den 14 februari 2013 lämnade jag min arbetsplats strax efter lunch. Jag stannade på vägen hem flera gånger… Det kändes som att jag körde i en konstant dimma. Men det var inte så att jag plötsligt upplevde detta. När jag körde hem den där dagen så insåg jag att nu är det slut. Nu orkar jag inte längre. Nu fanns bara……tomhet och sorg. Jag insåg att nu är Monica slut…på riktigt… Och nu orkade jag inte kämpa mer. När jag håller där vid vägkanten så undrar jag hur länge det varit såhär. Varför har jag inget märkt? Varför har ingen sagt något?

Nåväl, jag tog modet till mig och meddelar en person i styrelsen att jag är sjuk. Jag försöker hålla tårarna tillbaka. Vilket nederlag! Jag som alltid varit så stark. Nu står jag här vid vägkanten och kan inte hålla tillbaka tårarna längre. Tårar som inte vill sluta. Tårar av sorg och besvikelse, men också ilska. Ilska över att människor kan vara så vidriga.

Det går en vecka. Jag inser att jag behöver hjälp. Om inte annat så behöver jag ett läkarintyg! Så jag ringer vårdcentralen. Inte en plats som jag är besökare till precis…

Kvinnan som svarar undrar vad jag behöver hjälp med och jag hasplar ur mig något i stil med – jag behöver hjälp, jag är mentalt slut, bara gråter och vill bara sova. Jag vet inte om jag vill någonting längre. Hennes svar är – hur länge har du känt såhär? Jag svarar, det har nog varit såhär i flera år. Hennes svar blir – varför ringer du nu då? Något small till i huvet på mig, jag skriker till henne att jag ska ha en läkartid IDAG! Annars kommer jag bomba hela Sjöbo! Jag fick en läkartid…

Väl där så möter jag honom. Olle Siöland. Läkare. Han tog emot mig med ett leende, det glömmer jag aldrig. Leendet alltså. Vi satte oss, han lyssnade, jag berättade (vad minns jag inte), och han mötte mig där jag var. Det är mitt enda minne från detta första möte. Jo, han frågade mig om jag ville ha någon medicin. Mitt svar var nej, han säger, det trodde jag inte heller. För övrigt är allt dimma. Men hans leende fanns kvar hos mig och det faktum att han lyssnade utan att ifrågasätta….

Flera gånger träffades vi. Vid vårt sista möte då jag börjat jobba igen, så säger han – Du Monica, jag blev väldigt rädd när jag träffade dig första gången, jag trodde att du skulle gå in i en psykos och jag visste inte om jag skulle tvångsinlägga dig eller låta dig gå hem. Men du sa en sak som gjorde att jag valde att låta dig åka hem – du sa att du älskar livet.

Han blev min räddande ängel…. Han gav mig hopp och gav mig känslan att jag är bra nog som jag är. Framförallt så gav han mig något alldeles speciellt…. Att jag är värd mer än så! <3

Idag träffade jag honom igen. Min räddande ängel! Jag blev alldeles gråtfärdig. Han säger att han tänkt mycket på mig, att han undrat hur det gått för mig. Jag berättar att jag slutat på den jobbet för två år sen. Han undrar hur jag har det idag. Mitt svar blir – jag har det så bra att jag nästan skäms 🙂 Gör inte det! säger han 🙂

Jag berättar för honom om vilken skillnad han gjorde för mig, då på den tiden och vilken skillnad som fortfarande påverkar mig. Jag säger till honom att han är min räddande ängel. Han ser lite generad ut, men säger samtidigt att ”jag har gjort hans dag”. Det glädjer mig att äntligen få ge något tillbaka <3 <3 <3 <3

Varför jag var där idag? Gikt! Ett direkt resultat av den utbrändhet som jag just berättat om. Hur den ska botas? Ja det kommer jag att berätta om i ett annat inlägg 🙂 Kan väl säga att det akuta togs om hand av is, saltbad, Svenskdroppar och jävlar anamma, men också med god hjälp av den kortison som Olle skrev ut idag. Känner mig redan bättre. Men tyvärr är det så att har man en gång fått gikt, så kommer det tillbaka….. Men som sagt, det kommer i nästa inlägg om hur det ska gå att undvika 🙂

Namaste

Monica

25 juli 2017